1395-1451 Italian Antonio Pisanello Galleries professionally as Antonio di Puccio Pisano or Antonio di Puccio da Cereto, also erroneously called Vittore Pisano by Giorgio Vasari, was one of the most distinguished painters of the early Italian Renaissance and Quattrocento. He was acclaimed by poets such as Guarino da Verona and praised by humanists of his time who compared him to such illustrious names as Cimabue, Phidias and Praxiteles. He is known for his resplendent frescoes in large murals, elegant portraits, small easel pictures, and many brilliant drawings. He is the most important commemorative portrait medallist in the first half of the 15th century. He was employed by the Doge of Venice, the Pope in the Vatican and the courts of Verona, Ferrara, Mantua, Milan, Rimini, and by the King of Naples. He stood in high esteem of the Gonzaga and Este families. He had many of his works wrongly ascribed to other artists such as Piero della Francesca, Albrecht Durer and Leonardo da Vinci, to name a few. While most of his paintings have perished, a good many of his drawings and medals have survived.  Related Paintings of Antonio Pisanello :. | A portrait of a young princess | The Vision of St.Eustace | The Virgin and the Child with Saints George and Anthony Abbot | Ginepro d'Este | Tournament |
Related Artists:
William Meade Prince
American , 1893-1951
Oscar Bluhm
German Painter, 1867-1912
georg engelhardt schroder
Georg Engelhard Schröder, född den 31 maj 1684 i Stockholm, gift 1727 med Anna Brigitta Spöring, död den 17 maj 1750; konstnär, porträtt- och historiemålare. Georg Engelhard Schröders far, Veit Engelhard, hade omkring år 1670 kommit från N??rnberg och bosatt sig i Stockholm där Georg Engelhard föddes 1684. Han blev tidigt elev hos konstnären och målaren David von Krafft (1655-1724) men lämnade honom 1703 för utlandsstudier. Under 21 år for Georg Engelhard runt i Europa. Han vistades först en tid i Nordtyskland, innan färden gick vidare till Italien. I Venezia förblev han under fem år och kopierade gamla mästare, sysslade med vedutamåleri och hade kontakt med pastellmålarinnan Rosalba Carriera (1675-1757). I Roma tog han intryck av barockmålarna Carlo Dolci (1616-1686), Carlo Maratta (1625-1713), Francesko Trevisani (1656-1746) m.fl. och tillägnade sig det raska men ytliga framställningssätt, som tillhörde den tidens italienska konst. I Paris samlade han impulser hos den franske målaren Noel Nicolas Coypel (1690-1734). Reminiscenser av den italienska och franska konsten kan man påträffa flerstädes i hans kompositioner. I London stannade han i sju år och tog starka intryck av Godfrey Knellers (1646-1723) och Dahls porträttkonst. När Daniel von Krafft avled 1724 kallades Georg Engelhard Schröder hem till Sverige och efterträdde i december sin gamle läromästare som kunglig hovkonterfejare. Som sådan uppbar han lön. Konung Fredrik I satte stort värde på sin konterfejare, och lät honom måla otaliga porträtt av sig och sin drottning Ulrika Eleonora. År 1745 utnämndes han till hovintendent. Georg Engelhard anlitades mycket och samlade ihop en betydande förmögenhet. På 1740-talet nåddes Sverige av den nya franska smaken, i främsta rummet via konstnären Gustaf Lundberg (1695-1786), varvid Georg Engelhard kom att skjutas åt sidan. Han representerade i Sveriges 1700-talsmåleri sista skedet i det italienska inflytandet. Långt ifrån den förnämste, var dock Georg Engelhard en av sin tids mest uppburne målare. Han arbetade inom ett vitt fält: utförde kyrktavlor, allegorier, historiska motiv och porträtt. Hans arbeten har ej sällan någonting vacklande och obestämt, vilket i förening med mycken ojämnhet i utförandet gör många av dem mindre tilltalande för konstkännaren. Han har dock efterlämnat verk, som vittnar om, att han, när han allvarligt uppbjöd sin förmåga, var mäktig till både varm och djup uppfattning samt hade stor skicklighet i färgbehandling och i framställningens enskildheter.